Bildextra!

Idag fick jag äran att åka själv till Norris. Det är en alldeles särskilt härlig upplevelse att få vara där utan somligt sällskap. Man behöver inte packa väskan full med mutor, inte ständigt spana efter vassa eller farliga saker och framför allt behöver man inte känna sig stressad. Syftet med min resa var att städa undan bygg-leftovers och få bort lite byggdamm för målarens skull.

För er som glömt. Så här ser the sommarstuga of the century med a royal touch ut från entrésidan. "Fett najs" som Ella skulle säga.


Tror minsann inte att jag lagt upp någon bild på badrummet sedan det kaklades och klinkrades. Nu är fönsterfodret vitt också, om än endast grundmålat, så tror jag ni får feeling. Det kan vara mitt mäklarknep, att ställa fönstret på glänt, som gör att ni faller pladask för detta unika badrum.

Vitt, vitt, vitt. Här saknas förutom några lager färg, ett litet runt fönster bara, från Ella sovloft.

Och så här ser det ut från Ella rum ut mot storstugan. Strålande.

Vår röda dörr blev om möjligt ännu finare med vit omgivning.

Så en bild på köket där det nu är helt färdigt i väntan på rörmokaren. Handtagen blev bra, trots min oro för plotter, eftersom de sitter åt olika håll. Täckskivan på kortsidan av kökshalvön blev fullkomligt smashing tillsammans med dem runt skåpen. Tänk sedan när bänkskivan torkas av och golvet kommer fram, vad fint det ska bli.

Hur går det med Norris?

Det är frågan alla ställer. Det var ju liksom det som var syftet med bloggen, att förmedla nyheter om Norris. Därav namnet. News of Norris.

Bloggen återspeglar stiljtjen som varit på bygget under hösten och vintern. Nu andas vi morgonluft och har trots allt lite att meddela.

Varning för långt blogginlägg.

Vi börjar med det viktiga: skiteriet.

Vi kommer till den nätta summan av 3500 riksdaler få godkänt att ställa en sluten tank på tomten. Billigt kan tyckas, men det är bara för få stämpeln på pappret. Sedan ska vi låta frakta dit en tank. Det kostar 795 kronor/h. Sedan låter vi den stå så nära grannen som möjligt och pröjsar 1500 spänn till skittank-företaget i månaden. Om vi dricker lite, aldrig duschar, diskar bara om det är nödvändigt, lär barnen kissa hos grannarna och bajsar kollektivt i Kapellskär, så kanske vi bara behöver tömma tanken ett par gånger på hela sommaren. Gäster är såklart alltid välkomna. Kom med ett glatt humör, låg vätskebalans och en Portapotti!

I september kommer slutligen det kommunala VAt kopplas på. Skönt att slippa alla småutgifter. Vi dänger till med 200 000 rätt upp och ned där. Lagom efter semestern. Perfekt, för då är ju vår bankkille tillbaka efter föräldraledighet så att han kan punga ut för det där.

Det viktiga i sammanhanget är att vi troligen kommer att ha full funktion i huset från april. Typ.

Huset i övrigt då? Efter ett litet kommunikationsglapp är vi på banan med Magnus igen. Han jobbar på. Finsnickerierna börjar bli klara. Alla lister är uppe, täckskivor i köket, skåpluckor och fönsterfoder. Nu är målarn där och målar allt vitt. Vitt. Vitt. Vitt. Ingen som helst stilistisk tanke bakom det, utan ett symptom på det Johannessonska JOI-syndromet. Jag Orkar Inte. Så i brist på ork att besluta om snygga tapeter, fräscha färger, randigt eller rutigt, så blir det vitt. Vitt. Vitt. Vitt.

Fönsterfanskapen sitter ut och in. Inte bra. Måste vända på dem. Det blir kanske gjort nu till helgen. Det är jobbigt innan det är gjort. Precis som när man kör fel (vilket händer ganska ofta i vår bil). Det är riktigt dålig stämning i bilen ända tills man kommit på rätt väg igen. Då andas man ut och låtsas som om inget hänt. Det är lite så vi jobbar med vändningen av fönstrena

.

Vi har haft proffsbesök på Norris, som kollade statusen på bygget. Verifierade kvaliteten. De kom inte med något stort, katastrofalt, uppenbart fel á la fuskbyggarna. Utan hmmade mycket och levererade bra och handfasta tips för att få färdigt skiten. Känns tryggt.

Det är 30% på ytterdörrar på K-Rauta. Det slår vi till på! Så får Snyltis en riktigt fin ytterdör också. Alltså den felhängda dörr som idag hänger på Norris. Frågan är då hur

vi ska disponera de två fönstrena, ena altandörren, lilla runda fönstret och fina röda ytterdörren på Snyltis bara.

Snyltis finns bara i fantasin. Vem vill bygga Snyltis? Känns som en bekant barnboksintrig. När Snyltis är klart, så ska jag sitta därinne och skriva den boken.

Vi har valt badrumsmöbler, för badrummet är kaklat, klinkrat och rörmokarn is entering the buildning. Det kommer bli dyrt. Men som sagt. Skiteriet är viktigt. Är det något jag lärt mig av detta bygge, så är det det. Så här ser möblerna ut:

Det är bara kommoden och spegelskåpet som vi ska ha. Troligen utan ben. Det kan vi välja när vi sätter upp det. När vi låter sätta upp det. Vi har beställt toastol, duschgrej, handdukstork och blandare till badrum och kök. Gick inte igång på något av det där kan jag säga. Ser mer fram emot att köpa handdukar. Visst blir man sugen på att köpa cerisa badrumsattiraljer.

Slutligen. Soffan har kommit!

Meningen med att glömma en nyckel

När jag lastar ur barn och väskor ur bilen, så slår det mig plötsligt, "Jag har ingen nyckel." Jag letar igenom fickor och väskan. Ingen nyckel. Börjar ringa runt. Markus. 118118. Sector Alarm. Måste säga rätt lösenord för att de ska komma hit med vår extranyckel. Ringer Markus igen. Säger rätt lösen. Hjälp är på väg.

Jag tar situationen med ro ändå. Trots att barnen är trötta och hungriga, så tar vi det hela med ro. Alla tre. Vi sätter oss på trappan. Kollar Facebook och uppdaterar statusen. Utelåst. Skit också. Ella börjar frysa. Grannen går förbi och vi hälsa på varandra som vanligt. De har haft en hemsk jul. En jul som är alla barns mardröm. En jul fylld med sorg och saknad. Så kommer jag att tänka på helgen som gick. Markus såg att polisen tidigt på morgon besökte dem. Vi undrar ju såklart vad som står på, men vi kan ju inte springa dit och fråga direkt. Kan ju ha med julens ledsamma omständigheter att göra kanske. Jag hälsar på grannen och han går in till sig. Ella fryser och Anges börjar trasha telefonen. Skit också, hur lång tid ska det här ta...?

Han kommer ut igen och frågar om vi är utelåsta. Han erbjuder oss att komma in till dem. Vi blir, alla tre, hjärtans glada och tacksamma och knatar genast dit. När vi klätt av oss och sagt de vanliga hälsningsfraserna frågar jag om allt är bra med dem. Det är det inte. De har ingen möjlighet att dölja vad som skett. Det finns inte krafter för försvar, trots att vi inte känner varandra särskilt väl. Lördagens polisvisit var av den värsta sorten. Ett bud som ingen förälder någonsin vill ha. Jag finner inte ord. Här finns så mycket sorg och smärta att jag plötsligt kan ta på den. Jag omfamnas av maktlösheten som bor här. Jag finner inte ord.

Tårar. Maktlösa, oförstående tårar av den mest ledsna sorten. Jag finner inte ord.

Små barn lyfter oss till här och nu. Bråk om leksaker. Kissnödig. Hungrig. Törstig. Det är tur att de finns då, de små. De tvingar oss att gå vidare även om det är omöjligt. Familjen kämpar med vardagen i ett obeskrivligt känslokaos. Och vi har trots allt en trevlig stund. Jag inbillar mig att vi, med vårt aningslösa och oplanerade besök, hjälpt dem genom ytterligare en jobbig eftermiddag. Min husnyckel kommer och det är dags att gå hem. Det finns inte ord som räcker, men jag säger att vi finns här. Om vi kan hjälpa till med något. De är glada att vi vet. Bara en sån sak, att veta att vi vet. Lite lättnad.

Så när barnen lagt sig och jag tänker efter. Här lever en människa sin värsta stund i livet. Han har förlorat ett barn. Trots det, så har han förmågan att lyfta huvudet och se en annan människa. Han erbjuder mig hjälp. HAN erbjuder MIG hjälp. Jag rodnar vid tanken. Hur orkar en man som är i tusen bitar se att vi behövde hjälp? Hur orkar han välja att öppna sitt sorgtyngda hem för oss? Vilken fantastisk människa jag mötte idag. Det är bara en stor människa som orkar finnas till för andra i sin allra värsta stund. Och jag är glad att jag lät honom hjälpa mig. Meningen med att möta en annan människa. Goda grannar.

Jag är omtumlad och trött. Jag är så ledsen för deras skull. Men det känns tryggt att ha en sådan granne. Så tänker jag att om jag hade haft en nyckel till Norris nu, då hade jag lånat den till dem och sagt att de gärna fick åka dit. För att bara vara. Men det har jag inte och det spelar ingen roll idag.