Jag tar situationen med ro ändå. Trots att barnen är trötta och hungriga, så tar vi det hela med ro. Alla tre. Vi sätter oss på trappan. Kollar Facebook och uppdaterar statusen. Utelåst. Skit också. Ella börjar frysa. Grannen går förbi och vi hälsa på varandra som vanligt. De har haft en hemsk jul. En jul som är alla barns mardröm. En jul fylld med sorg och saknad. Så kommer jag att tänka på helgen som gick. Markus såg att polisen tidigt på morgon besökte dem. Vi undrar ju såklart vad som står på, men vi kan ju inte springa dit och fråga direkt. Kan ju ha med julens ledsamma omständigheter att göra kanske. Jag hälsar på grannen och han går in till sig. Ella fryser och Anges börjar trasha telefonen. Skit också, hur lång tid ska det här ta...?
Han kommer ut igen och frågar om vi är utelåsta. Han erbjuder oss att komma in till dem. Vi blir, alla tre, hjärtans glada och tacksamma och knatar genast dit. När vi klätt av oss och sagt de vanliga hälsningsfraserna frågar jag om allt är bra med dem. Det är det inte. De har ingen möjlighet att dölja vad som skett. Det finns inte krafter för försvar, trots att vi inte känner varandra särskilt väl. Lördagens polisvisit var av den värsta sorten. Ett bud som ingen förälder någonsin vill ha. Jag finner inte ord. Här finns så mycket sorg och smärta att jag plötsligt kan ta på den. Jag omfamnas av maktlösheten som bor här. Jag finner inte ord.
Tårar. Maktlösa, oförstående tårar av den mest ledsna sorten. Jag finner inte ord.
Små barn lyfter oss till här och nu. Bråk om leksaker. Kissnödig. Hungrig. Törstig. Det är tur att de finns då, de små. De tvingar oss att gå vidare även om det är omöjligt. Familjen kämpar med vardagen i ett obeskrivligt känslokaos. Och vi har trots allt en trevlig stund. Jag inbillar mig att vi, med vårt aningslösa och oplanerade besök, hjälpt dem genom ytterligare en jobbig eftermiddag. Min husnyckel kommer och det är dags att gå hem. Det finns inte ord som räcker, men jag säger att vi finns här. Om vi kan hjälpa till med något. De är glada att vi vet. Bara en sån sak, att veta att vi vet. Lite lättnad.
Så när barnen lagt sig och jag tänker efter. Här lever en människa sin värsta stund i livet. Han har förlorat ett barn. Trots det, så har han förmågan att lyfta huvudet och se en annan människa. Han erbjuder mig hjälp. HAN erbjuder MIG hjälp. Jag rodnar vid tanken. Hur orkar en man som är i tusen bitar se att vi behövde hjälp? Hur orkar han välja att öppna sitt sorgtyngda hem för oss? Vilken fantastisk människa jag mötte idag. Det är bara en stor människa som orkar finnas till för andra i sin allra värsta stund. Och jag är glad att jag lät honom hjälpa mig. Meningen med att möta en annan människa. Goda grannar.
Jag är omtumlad och trött. Jag är så ledsen för deras skull. Men det känns tryggt att ha en sådan granne. Så tänker jag att om jag hade haft en nyckel till Norris nu, då hade jag lånat den till dem och sagt att de gärna fick åka dit. För att bara vara. Men det har jag inte och det spelar ingen roll idag.
Inlägg
