Det känns inte bra

På allvar. Det känns inte bra. Vi är så oroliga så att vi håller på att spricka. Grannens hus är uppe nu. Magnus ringde igår. Det blev högre än han trott. Panik. Vaddå högre? Hur mycket högre? "Jag tror att ni ser strandlinjen om ni står upp, sa han." Vad då står upp? Står var då? Behöver vi en spegel och köra det gamla chartertricket för att se havet?

Det känns inte bra. Vi måste åka dit. Och se själva. Vi har ju hela tiden vetat att det ska komma ett hus till nedanför vår lilla bergknalle. Men nu har vi liksom vant oss vid att det är fritt där och det är nog därför vi får lite panikångest nu. Jag försöker lugna mig själv med att vi ser ju vattnet på andra sidan tomten också, men det hjälper inte. Jag måste dit. Jag åker imorgon. Jag får dessutom sällskap av Anna. Perfekt. Jag ska ta bilder, så att ni får se.

Tänk om det känns katastrof? Ingen toa och ingen vacker utsikt. Bara fakturor. Det känns inte bra.

Jag vill dessutom med undertryck påminna om att jag aldrig någonsin har snott någon Påängenstämpel. Finns det ens sådana? I så fall vill jag ha en sån.