Who gives a shit?

Vad spelar det för roll egentligen? Och inte ett skit kan vi göra åt det. Vad är det som är viktigt... Vi ville ha en sommarstuga. Det fick inte vara för långt att åka. Vi ville ha någonstans att vara med oss själva. Norris är en dröm om sommar och en dröm om tid med familjen. Vi ville vara nära havet och om det gick, så ville vi se havet. Varför? Jo, för att ögonen mår bra när de vilar på havet. Öronen mår bra när de hör havet. Nästa fråga. När ska ögonen och öronen vila i havet? Svar. När barnen sover eller blivit stora.

Under tiden? Ska vi klämma varje Norrisvistelse i lyxbitterfällan som värsta Täbypacket och klaga över att grannen skymmer utsikten? Stå där med kråsblus, tömma bag-in-boxen och bitcha inför varje gäst. Som det där paret i Lidl-reklamen. Fast bittra då. Eller "priceless-Karl". Jo, men det blir trevligt. Välkommen till oss!

Och vilka barndomsminnen de ska få! Barnen bryr sig nog mycket om utsikten. Jag tror barn hatar utsikt. Så tråkigt. Som fika utan fikabröd. Bara kaffe. Och vuxenprat. BORING! Om det inte är så att man ser Globen eller Liseberg. Eller en häst. Men det är ändå bara roligt i tre sekunder.

Så. Who gives a shit! Vi ska i alla fall ha bästa fikat på Norris. Bästa bästa fikat. Sånt gillar barn. Och vi kommer aldrig hinna se på utsikten ändå. För vi ska vara med oss.