Vissa dagar i livet

De flesta svenskar i mogen ålder kommer ihåg var de var när de nåddes av nyheten att Palme mördats. De ännu äldre kommer ihåg månlandningen och när Kennedy, Lennon eller Martin Luther King sköts. Jag sov min första natt i min studentlägenhet i Gårda när Diana omkom i Paris. Det är tillfällen i livet man aldrig glömmer. Det är händelser som etsar sig fast med känslor, dofter, toner och stämningar eftersom de delas av så många människor.

Sen glömmer vi ju inte våra särskilda privata stunder. Vigsel, förlossning, student, förälskelser och förluster av nära och kära. Sen finns de där dagarna som man inte glömmer även fast de inte verkar vara så minnesvärda för stunden. Den 18 maj 2009 var en sån dag för mig. Jag känner det idag. Det känns i luften, i årstiden, i dofterna och i kroppen. Jag och Ella åkte för att fira nyfödda Stella och Sofia som fyller år idag. Stella var ett dygn gammal. Hon skrek för hon var hungrig. Hon skrek så hon inte kunde äta. Hon kom att skrika i flera månader. Men det visste vi inte då. Tur var väl det för Sofia var svettig bara som det var. Simon och Ella lekte som vanligt. Inte särskilt stilla. Stefan var tvungen att lämna nycklar till en båtköpare, så vi stannade tills han kom hem igen. Simon skulle nattas. Stella skrek. Ella började bli trött. Jag var trött. Stella skrek. Jag kunde preförlossnings-knappt röra mig. Sofia kunde postförlossnings-knappt röra sig. Det var kaos. Fullkomligt galet. Stella skrek.

Och då. Jag ångrade mig. Jag kände att det här var nog inte så jag hade tänkt mig livet med två barn. Jag ångrade mig. Fast det var för sent. Och snart var det min tur. Vilken tur att jag inte visste vad som väntade de närmsta veckorna. DÅ hade jag verkligen ångrat mig. Mer om det när den tiden kommer. När det närmar sig midsommar i luften. Men jag kommer nog alltid komma ihåg den där dagen när jag satt i deras soffa, mitt i kaoset och ångrade mig.

Så idag, ett år senare, var vi där igen. På ettårskalas. Och 26 årskalas. Och inte ångrar jag mig nu. De är ju så underbara våra små skruttor. Glada och röjiga och skriker bara ibland. Det är fortfarande fullt kaos när vi ses hela familjerna, men det är ett härligt livligt kaos.

Inte ett endaste News of Norris. Bara en tanke som tagit över mitt huvud idag.

Sofia fick bästa boken "Dyngkåt och hur helig som helst" av Mia Skäringer. Vi köpte en fin växt också. En konstig present kan man tycka. Det var en palmliknande växt som sedan får fina snittblommor. Blåa. Den tänkte vi att Sofia kunde ha på båten. De nyrika ryssarna har tydligen palmer på akterdäck och snittblommor på bordet i sina skepp. Nu är de ju inte ryssar och har inte riktigt lika stor båt som dem (tror jag och kommer få skit om de har det), så vi slog två flugor i en smäll. En palmliknande snittblomma. Det är ju ett måste på båten. När de guppar mellan ryssarna i Sandhamn. Och dricker champange. Men den får de köpa själva.

Stella fick en dockvagn. Paraplymodellen. Hon gillade den.