I ett nötskal

Vi har köpt TV, men inte beställt kök.

Tiden går...

...och det börjar så sakteliga sjunka in att några lata dagar i Norris lär det inte bli den här semestern. Jag känner både besvikelse och frustration över detta faktum. Men övergående på ett märkligt sätt. Även om huset hade varit klart så hade vi inte kunnat vara där. Av flera anledningar.

För det första. Skiteriet. Det kommunala VA:t kommer inom ett halvår och kommunen beviljar inga alternativa lösningar. Om vi ändå inte har huset klart, så slipper vi köpa den där förbränningstoan för att kunna spendera semestern i Norris. Vi slipper lägga ut många, många pengar i onödan kan man säga. Min högsta önskan till jultomten är därför kommunalt VA till hösten.

För det andra. Även om vi köper ett i princip, nyckelfärdigt hus, så innebär ju inte det att det är klart. Vi måste ju ändå hålla på och fixa för att kunna vara där med våra älsklingar. Framför allt den minsta odågan. Lata dagar, my ass, med den bruden som sällskap i Norris.

För det tredje. Jag är så evinnerligt glad att vi valt att bygga ett vinterbonat hus som ligger inom rimligt avstånd. Det innebär ju att vi kommer kunna vara där under höst, vinter och vår också. Man glömmer det så lätt när man har sommaren framför sig. Hamnar i den där "nu ska vi jävlar i mig vara lyckliga för att det är sommar och vi har semester"-känslan. Precis som att man inte kan vara lycklig några andra dagar på året.

För det fjärde. Vi har en snickare som är hängiven vårt hus. Han vill verkligen bygga ett fantastiskt hus till oss. Han skickar iväg inhyrd hjälp som slarvar eller slappar. För att det ska bli bra. Det är ju inte så att han går på semester och fortsätter sen. Han senarelägger sin semester. Ska vi börja bråka då? Om ett par veckor? För ett hus som vi tänkt ha hela livet? Kommer han att lägga det där lilla extra då? Vi betalar vår naivitet med några sommarveckor. Vem kommer tänka på det om femton år? Om ett år?

Och det bästa av allt. Ju längre bygget pågår, desto längre får jag blogga om det. För det tror jag att ni har förstått. Att när huset är klart så lägger jag ner. No more news of Norris to report. Så är det med det. Var sak har sin tid.

Men jag sörjer redan.

Agnes första födelsedag!

I sann Solsidan-anda, så slog vi till med en gång och bestämde att vi firar Agnes födelsedag i Bolibompastudion. Vi hyrde SVT-huset och beställde catering från Riche.
Nej, inte riktigt. Vi följde med Markus till "jobbet" och fick glutta på direktsändningen från VM-studion. Sen ville vi se Bolibompastudion. Så här långt kom vi. Tyvärr var det sändning där med, så vi kunde inte gå in. Men Ella fick hälsa på Bolibompadraken, se trädgården och lämna sin teckning på redaktionen. Lyckan var total. Agnes tyckte det var roligast att åka vagnen i den stora korridoren.

Först firade vi hemma med tårta och presenter. En härlig kryptunnel som Ella sedan gick och lade sig i. För natten. Vi får väl se hur det slutar... En lekplats med gubbar och grejer och en tokig tjocktelefon var också uppskattade presenter. Överlag var Agnes mycket nöjd med sin stora dag.

Igår åkte vi till Norris för att prata el med Magnus. Blev nog inte så dyrt som jag befarade. Ella tog ett kort på himlen. Nere i hörnet ser ni grannens hus. De håller på att måla det. Också grönt. Det enda jag har att säga om den saken är som jag skrev för ett tag sedan. Grönt är inte grönt. Grönt är grönt.

Magnus har satt upp läkten och även midja och knutar. Läkten gör verkligen allt för fasaden och jag är mycket nöjd med nyansskillnaden till knutarna och midjan. Fönsterfodren kommer också de att få den lite mörkare färgen.

Nu till veckan kommer fönstrena in och det ska bli så...ÄNTLIGEN!

Ella tog en bild till. Fast på vårt hus. Inifrån bilen såklart.

Vid den här tiden för ett år sedan började det göra ont. Men det tog ett par timmar till innan det gjorde så in i helvete ont. Till 23.52. Sen gjorde det inte ont mer.

Jag måste få åka tillbaka till den där studion. Måste få kolla in den där coola genomskinliga skärmen och framför allt provsitta soffan. Måste prova VM-soffan.

VM-soffan

Barnen är nattade. Markus sitter i en TV-soffa. Någon annanstans. Sen sätter han sig i vad som verkar vara världshistoriens mest obekväma VM-soffa. Jag är ensam i min egen soffa. Jag kan se precis vad jag vill på TV. Men jag kan inte förmå mig själv att trycka bort VM-sändningen. Ljudet av fotbolls-VM är fantastiskt. Hemtrevligt. Lyckligt.

Det var en VM-sommar som jag mötte min fotbollstokiga kärlek. Han gick i jeans och röd Adidas-tröja. Det var den hetaste sommaren i fotbollssverige sedan 1958. Det var den bästa sommaren. Det var sommaren 1994.

Bonuspappa Kjell, sa till mig: "Vad du gör, innan du åker till USA, bli för i helvete inte kär". Jodå. Det blev jag. Och det var det bästa jag någonsin gjort. Även om det kostade många tårar de där första åren.

Men VM-sommaren 1994! Det var Fjordfestival i Uddevalla. Matcher på storbild. Öltält. Fest överallt. Det var osvenskt varmt. Vi hade så roligt. Vi åkte till Markus föräldrar i Ed. Sommaren i Dalsland är förförisk. Trollsk. Och där gick TVn varm av fotboll. Diskussionerna heta. Passionen påtaglig. Fotboll ute, fotboll inne. I hjärta. I sinne. Skulle jag köpa det paketet, så insåg jag snabbt att fotboll ingick. Helt omöjligt att välja bort.

Jag glömmer aldrig ett omoget samtal vi förde en dag utanför Rimnersvallen i Uddevalla. Skulle tro att det var våren -96. Jag frågade var jag befann mig i ordningen för Markus prioriteringar. Han svarade ärligt. Som han alltid gjort. Nummer ett var fotbollen. Nummer två, var mamma, pappa och Pontus. Sen kom jag.

Jag har sett och upplevt så mycket fotboll under de 16 år vi delat. Glädje, spänning, framgång, ångest och besvikelse. Och nu har vi lämnat den. Men den finns ju alltid kvar. Och jag kan ju inte låta bli att känna att det verkligen är hemma. VM är fantastiskt på så många sätt. Och för mig är Fotbolls-VM förknippat med kärlek. Ung förväntansfull kärlek. Glädje och värme.

Jag har förresten rört mig upp och ner på den där listan under åren och befinner mig nu på en klar andraplats. Om jag får gissa själv. Delad etta är två andra tjejer såklart.

Vad har det här med Norris att göra? Jo, om jag ger lite tid till världshistoriens mest obekväma VM-soffa så genererar det tid för mig i världens mest efterlängtade Howardsoffa. Där ska jag befinna mig nästa VM-sommar. I min VM-soffa.

Väck mig mitt i natten och jag kan förklara såväl offside- som handsregeln.

El

Vi ska bestämma hur många eluttag vi ska ha i huset. Och var de ska sitta. Alla säger "snåla inte med uttagen!" Ok, hur många är många uttag? Och vad innebär svensk standard? Man får uttag i varje hörn har jag förstått. Men vilka hörn? Alla hörn? Hur gör man med takbelysning i ett hus med snedtak i hela huset? Behöver man el till diskmaskinen? Räcker det inte med bara vatten?

En sak är säker. Det blir inget hus för elallergiker.

En sak till. Det blir med all säkerhet dyrt. Allt utöver given offert är dyrt.

Det regnar här i Stockholm idag

Vi sitter i varsitt hörn i soffan. Jag och Ella. Agnes sover. Det här är mysigt. Vi har haft sommar här länge nu. Minst en månad. Hur mycket fint väder som helst. Men idag regnar det. Perfekt. Det behövde vi. Och mina bondegener tycker det är skönt för grödorna också. Mina potatisar på altanen. De borde blomma snart. Gott det ska bli.

Funderar på vad vi ska hitta på när det är regniga sommardagar i Norris. Jag tror mest på spel. Vi ska spela sällskapsspel. Härmed bestämt att vi tar med de flesta av våra spel till Norris. Ella älskar spel. Mix Max var första favoriten. Ni vet, där man parar ihop kroppsdelar till en hel figur. Sist vi spelade, så gick vi efter riktiga "vuxenregler". Inget daltande. Jag vann en utklassningsseger över Markus och Ella. Vi har en hel del barnspel som är roliga för hela familjen. Klassikern Jakten på den försvunna diamanten är en av Ellas favoriter. Jag gillar också det spelet. För att alla har samma förutsättningar att vinna. Jag vill kunna anstränga mig för att vinna. Segerns sötma smakar bättre då. Jag låter mycket sällan Ella vinna. Mycket sällan. Det är inte karaktärsdanande.

Vi har testat Alfapet. Det är svårt för Ella, men hon är duktig. Jag gillar Alfapet också. Jag gillar bokstäver och ord. Men vi kan inte spela det så ofta, för Agnes äter upp alla bokstäver.

Jag ser fram emot att spela kort med Ella. Inte Finns i sjön och sånt. Utan riktiga kortspel. Plump. Skitgubbe. Gin rummy. Vist. Vad roligt vi ska ha. Vad grinig hon ska vara. Det kommer vara mycket tårar som fälls på Norris för att hon förlorar mot sin mamma i kort.

Vi ska spela maxi-yatzy också. Och jag lovar på heder och samvete att aldrig kasta tärningarna i pannan på Ella om jag förlorar. Heders.

Stôllerôck eller dusch?

Det kommer ofantliga mängder frågor om vad som mer ingick i vår oemotståndliga offert. För att stilla folkets nyfikenhet presenteras här:

Blandaren Dalia!

Och inte nog med det. Duschhörnan Entré:

Vi ska ha en helfrostad variant. Det gillar vi mest. Plus att man inte behöver reta sig på kalklagringarna med en gång. De smälter in så fint i det frostade glaset.

Torka av duschväggarna? Kom igen. Det gör man ju aldrig! Typ. Möjligtvis vid flyttstäd. Eller om man får ett ryck. Stôllerôck, som vi säger i Värmland.

Apropå dusch. Har precis tagit en. I lugn och ro. Med peeling och grejer. Samt efterföljande benbehandling. Jag har varit så sur de sista dagarna och jag tror att det har med duschen att göra. Det finns ingenting som suddar ut ens person, så som att inte få ta en dusch, gå på toa i fred eller i övrigt sköta sin personliga hygien. Man blir som en maskin bara. En hushållsmaskin. Jag blir tokig. Det är klart att jag hinner duscha. Om jag skyndar mig. Eller som Markus gör på morgonen, med Agnes hängades på duschväggen. Drar ut toapapper i hela badrummet. Biter sönder blöjpåsen.

Det gäller att passa på när hon sover. Men har man annat som måste fixas med så hinner man kanske inte klart. Då står man där drypande och försöker stoppa i nappen medan grannarna undrar vad som pågår. Ovärdigt. Osnyggt. Ohälsosamt. Och har man, som jag de senaste dagarna, ambitionen att vaxa benen så behöver man hela sovstunden. Och gärna lite till för att kunna blogga om det.

För nu har det lättat. Nu känner jag mig som en människa igen. Jag är en fräsching igen. Med lena ben och peelad navel. Jag kan andas ut och sträcka på mig igen. Och hon sover än. Är förkyld liten stackare. Hon måste lära sig gå nu. Min rygg pallar varken framåtböjd-hålla-handen-promenader eller bära runt -"för jag blir tät i näsan av att krypa", länge till.

Men idag går det bra. För jag har fått duscha.

Kriget är över

Lillasyster Amanda bloggar här: http://amandaaneliakajsablomster.blogg.se/

Bloggen är bra och jag läser den varje dag. Hon är rolig Amanda. Hoppas fler hittar den nu. Häromdan blev den kapad. Besudlad av en icke-bloggares ord. Ett humoristiskt tilltag som kommer att få konsekvenser för denna bloggpirat.

Kriget är över. Men planen för hämnd har just börjat.

Watch your back, pirate!

Jag vill inte bada

Jag höll på att få bada när vi var i Norris sist. Med kläderna på. I väldigt kallt vatten. Till Markus stora nöje. Men jag klarade mig tack vare exemplarisk balans och fenomenalt lugn.

Jag skulle visa Ella några små fiskar. De guppade bakom klippan ni ser i bakgrunden. Jag hastade ut på klippan och såg att den var lite våt. Ni ser att den är lite mörkare på ena kanten. Lite vatten är ju lugnt. Det halkar man ju inte på. Men det var inte bara vatten. Det var nån slags algklet som täckte hela det mörka området. Jag började glida. Sakta. Så sakta att jag hinner tänka. Det går åt helvete. Jag kommer ramla i. Nej. Jag vill inte bada. Jaaag viiill iiinnntteee baaadaaaa.

Vad hemskt det är när man befinner sig i en situation som man vet precis hur det kommer sluta, men inte kan göra ett skit åt. Till slut fick jag ner en hand i backen och ramlade på sidan. Markus skrattade. Ella bara gapade. Agnes fortsatte tugga på sitt bananskal. Jag fick lite ont i handen och måste tvätta min jeans.

Men jag slapp bada.

Hon börjar mjukna nu. Den goda Amanda Blomster.

Och till Emma Olsson vill jag bara säga att antingen så vågar man skriva en egen blogg, eller så skriver man inte alls. En riklig kompensation eller ett hårt straff är inget annat än en rättmätig påföljd för bloggkapning till annans skada. Eller hur Pär? Marie?

Bloggkrig

Jag trodde aldrig att jag skulle hamna i bloggkrig. Men jag har blivit tvungen att försvara mig. Det är så man gör, har jag sett. En skitbloggare anklagar mig för dålig barnuppfostran, hårda sängar, dålig pröjs och annat baktaleri.

Nu påstås det dessutom att detta bloggkrig förs med geurillakrigare. Dåligt säkerhetstänkande eller feg propaganda-attack?

Skräpbloggen kan du läsa själv här: http://amandaaneliakajsablomster.blogg.se/2010/june/tack-emma.html

Några tumregler som jag har i mitt bloggande:

1. Outa gärna bloggen och inlägg. Det är ju kul om någon läser.

2. Försök att bidra med någon humoristisk vinkel i inläggen. Det är ju kul om någon blir road om de läser.

3. Om din största hobby är att lårblanda med din mamma. Berätta det för allt i världen inte i bloggen. Det är ju kul om läsarna inte tar avstånd från dig för tid och evighet.

Ratatatatatatatatataaaa!

För todos Johannesson

Min värsta tid var då

Jag är på riktigt dåligt humör. Har ont i själen tror jag. Andas ångesten från förra året. Det var min värsta tid någonsin. Jag har aldrig varit så ledsen. Så besviken. Så rädd. Haft sådan dödsångest. Som jag hade då. Allt på en gång. Jag grät så mycket, så jag har inte gråtit sen dess tror jag. Och jag känner det i kroppen nu. Det skaver. Det kliar. Jag är så irriterad.

För ett år sedan idag, var jag på Danderyd och mätte mitt bäcken. Jag gjorde det mest för att fördriva tiden. Ha något att tänka på istället för att bara vänta. Exakt en vecka tidigare hade vi fått reda på att Agnes låg fel i magen. Huvudet upp och rumpan ner. Inte. Bra.

Första valet: Planera kejsarsnitt eller försöka vända på henne. Hoppet levde. Det kunde bli som jag ville. Som jag så länge hade förberett mig på. På fredagen försökte vi vända henne. Det var hemskt. Vi åkte till förlossningen i vetskapen om att ingen bebis skulle komma ut. Jag fick dropp och blev helt skakig. Doktorn lyfte och tryckte. Han fick upp henne ur bäckenet tre gånger, men hon gled undan som en tvål. Han gav upp. Besvikelsen var enorm. Enorm. Hoppet fanns inte kvar. Jag var helt knäckt. Snuvad på konfekten.

Andra valet: Bara dåliga alternativ kvar. Kejsarsnitt eller sätesbjudning. Det var inget att välja mellan. Aldrig någonsin att jag skulle föda henne i säte. Never. Ever.

Jag läste på. Det var ingen trevlig läsning.

Barnmorskor är sjuka i huvudet. Jag har aldrig sett förlossningspersonal överhuvudtaget, så upphetsade över något, som de var inför möjligheten att få delta vid en sätesbjudning. Men jag lät dem hållas och gjorde bäckenmätningen. Resultatet var på tok för bra. Alla rätt kan man säga. Och något planerat kejsarsnitt på Danderyd kunde jag glömma visade det sig. "Känner du någon på Gotland, kanske?", frågade läkaren. Nej, jag gjorde ju inte det.

Mot slutet av den här veckan bör mitt humör lätta lite. I takt med att dagarna närmar sig Agnes ettårsdag. Det var Norris som gjorde det. En promenad i gummistövlar över berg och grenar, i ris och mossa. Sen kom hon. Med rumpan först. Snabbt. Smärtfritt. Eller hur! Ut kom hon i alla fall. Lättnaden kom först. Sedan glädjen.

Min syster Maria har varit med på hur många förlossningar som helst. I tjänsten. Mamma har fött sju barn. Men ingen av dem har varit med om en riktig sätesbjudning. Det har jag. Något ska man väl vara värst på.

Hon är ett år på söndag. Lilla härligheten. Då kommer jag att känna lättnaden i kroppen. Och glädjen i hjärtat.

Svenska flaggans dag

Vi har småfirat Nationaldagen idag. Vi borde ha firat den bättre, känner jag så här i senaste laget. Jag sa till Ella att vi skulle sjunga nationalsången ståendes till frukost. Att vi skulle ha gula och blå kläder på oss. Att vi skulle ha vår lilla flaggstång framme på bordet. Men vi glömde bort. Dåligt. Det måste bli bättring på det.

Jag skulle vilja hissa svenska flaggan på min alldeles egna flaggstång. Jag ska önska mig en flaggstång när jag fyller 40 eller så. Den ska stå på berget bredvid huset i Norris. Så ska vi hissa flaggan så fort vi får tillfälle. Alla andra dagar när vi är där ska vi ha en vimpel. Det är fint, skärgårdigt och hemtrevligt tycker jag.

Vi såg ett hus som hade hängt ut gula och blå ballonger i två träd på tomten. Blåsta i lite olika storlekar. Det var jättefint. Det ska jag komma ihåg till nästa år.

Nationaldagen firas till minne av att Gustav Vasa 1523 utsågs till kung och att två regeringsformer utfärdades den 6 juni. 1809 handlade det om fördelning av makt. Sveriges historia i paragrafer. Ordning och reda. 1974 blev det ännu mindre för kungen att göra. Och "all makt utgår från folket". Grundläggande för en demokrati.

Det är ju viktigt. Men hur ska vi kunna komma ihåg?

Nästa år ska jag käka Wasa knäckebröd till frukost. Jag ska göra rabarberpaj i två regeringsformar. Jag ska hänga ballonger i ett träd som en symbol för "all makt utgår från folket". Sen ska vi grilla. Svenssongrill. Allroundmarinerad fläskfilé.

Det blir ju röd dag på riktigt nästa år också. Alltså inte inklämt i en helg såhär. Det kommer att ta några år, men det är den röda dagen som avgör. Och traditioner. Det märker man när man har en vetgirig femåring som lever för finkläder och festligheter.

Vilken tur att just jag fick just henne. Hon ger mig inspiration.

Och ikväll somnade hon i mitt knä.

En stund vid havet

Vi åkte ju såklart till Norris igår. Trots att vi vet att det inte händer så mycket på bygget just nu. Då tog vi tillfället i akt och kollade omgivningarna lite istället. Vi promenarade mot Gräddö på fantastiska grusvägar. Sådana vägar som är perfekta att cykla på. Hårt packade, så det går riktigt fort och skakar minimalt. Där fanns många fina hus att titta på också. Små timrade sommarstugor. Stora nybyggda hus. Det där blir en fin utflykt så småningom.

Sen tog vi med barnen ner till havet. Där blev vi kvar en lång stund. Det var så härligt.


Fridfullt är väl en överdrift att tala om. Agnes var ju med. Hon åt banan. Hon åt bananskal. Och sten. Vi (läs Markus, självklart) hade glömt att ta med skor till Agnes. Så det stackars lilla barnet fick kravla omkring i bara strumplästen. Det rörde inte Agnes ett dyft. Spelar väl ingen roll vad man har för skor om man ska äta sten.

Ella kastar sten. Det är hennes bästa gren. Kasta sten i vatten. Det finns inget bättre. Ja, lördagsgodis, kan hända. Men det börjar gå upp för Ella vilket paradis det här kan bli. Hon sa: "Mamma, när vi sover här och jag vill klättra. Då kan jag gå där eller där eller där och bara klättra. När jag vill." Precis Ella! Och hon sprang före på grusvägarna. Hon hittade blommor. Hon letade små snäckor. Hon doppade fötterna i vattnet. Och hon kastade sten.

Ja, just det. Huset. Vi har fått isolerade väggar överallt nu. Och läkten är uppsatt på övre delen av båda gavlar. Nu ska bara fönstrena in. Om en vecka har plattan torkat i tre månader. Då, snart hoppas vi, att vi kan få se fönster på kåken.

Titta vilket konstverk!

Det är så fint så jag smäller av. Så många gånger som jag kommer ligga i soffan och stirra ut genom det här fönstret.

Dagens goda nyhet

Det går hit. Det går dit. Det går fram en liten bit. Det går upp. Det går ner. Det kommer mer.

Ryktet säger att vi skulle kunna koppla på det kommunala VA:t redan under vintern. Vintern 2010 snackar vi om då. Det är ju lysande.

Nu vet vi ju att det inte är det sista beskedet när det gäller skiteriet i Norris, men vi är glada för det ändå. För idag i alla fall.

Ett golv värdigt ett slott!

Här är det. Golvet. The Golv.

Bilden är taget från Bosses sommarslott. Finishen på golvet är lite vågig. Den är framtagen för att efterlikna ett gammalt vältrampat slottsgolv. Fattar ni? Det är som gjort för Norris. Århundradets sommarstuga med royal touch. Och vi kommer få det. När man entrar det, så känner man ett trängande behov av att böja sig ner och känna på det. Det kommer vara himmelskt att gå på det barfota. Jag är rädd att det är ett helvete att dammsuga. MEN det är så fint.

Vi ska ha liknande fönster, som det är på bilden. Fast hela ner till golvet. Och vi ska också ha liknande panel. Liggande vitmålad råspont.

Åhh, vad fint det kommer bli. Åhh, vad jag längtar!

Vi kör på den!

Jodå. Vi kör på den offerten. Och vad får vi då?

Till exempel den här:

Fin va?

Längtar...

Det är sommar så det står härliga till idag. Det har varit varmt och somrigt ett bra tag nu, men det är faktiskt först idag som jag verkligen längtar till Norris. Skulle vilja vara där nu. Skulle vilja svänga in till Norrtälje och äta en god middag på Åtellet. Skulle vilja hänga nere vid havet. Kolla på båtar. Käka glass. Skulle vilja att det var klart nu och att Markus hade semester.

Men den som väntar på nåt gott... ja, den väntar, som han sa.

Choklad!

När Gösta och Monica kom hit, så fick barnen såklart presenter. Det får de alltid. Av de flesta som kommer hit. Agnes fick en skottkärra med tillhörande attiraljer. Ella fick två böcker och ett badmintonset. Vet ni vad jag fick? Och Markus kanske litegrann... Choklad. Vi fick en låda bröllopschoklad. Den är mycket god kan jag meddela. Blåbär, lingon och hasselnöt. Det är tur för Markus att det är fyra hasselnötschoklader, annars kan jag lova att han inte hade fått smaka en endaste. Jag ska spara kartongen och sätta upp den på lämplig toa-vägg i Norris.

Jag sitter just nu och njuter två chokladpraliner. Det är jag värd.

Jag trodde aldrig...

...att jag skulle känna mig nöjd med en offert med summa över 100 lakan. Nöjd och nästan lycklig. Markus sitter och räknar. Jag hoppas att han ska utbrista: Jo, men det här kör vi på!

Den röda ytterdörren med runt fönster...

Jag har kollat lite på offerten också. Den verkar bra. Framför allt skulle jag vilja bocka av några beslut. Kalla mig lättköpt. Godtycklig. Oekonomisk. Gör det. Bara vi kommer fram till ett beslut!

Klinkergolv...

Nu åkte miniräknaren fram. Och här sitter jag och roar mig. Skämmes.

Innerdörrar med speglar...

Men jag kommer med uppmuntrande tillrop när han presenterar resultatet av en uträkning.

Badrumsmöbler...

Jag satt själv och räknade på underlaget tidigare idag, så helt tappad är jag inte. Jag googlade en del också.

Bambugolvet!

Nu sammanställer vi frågor och synpunkter. Imorgon återkopplar vi och det ska bli spännande att se vad vi bestämmer oss för.

Som presenning

Så här brukar det se ut. Ella är liksom uppslukad i farmor. Och vi börjar inse att Agnes är på väg åt samma håll. Farfar Gösta har dock tagit upp kampen om Agnes. Ella är redan förlorad. Det vet vi alla. Men Agnes går fortfarande att vinna över. Göstas främsta taktik är godsaker. Den är än så länge framgångsrik.
Bilden är tagen i fredags när vi var i Norris med Monica, Gösta, Pär och Marie. Och Hoksi inte att förglömma. Precis när vi fikade så kom det ett sånt där sommarregn från ingenstans. Visst fanns det något moln på himmeln men dropparna kom liksom från blå himmel. Ella gömde sig under Monicas jacka. Agnes sket i vilket och fokuserade enbart på kexen. Jag hällde kaffe i Maries ryggsäck. Det var onödigt. Och dumt.

Men inte lika dumt som att promenera runt sjön utan strumpor i skorna. Idioten kom till och med på det på väg ut från vår gata, men tänkte att det går nog bra. 6,5 km svettiga fötter. Jag fick gå sista knappa kilometern barfota. Det går lätt upp på min "årets-dummaste-lista". Nu inleder jag sommarskosäsongen med skavsår överallt på båda fötterna. Hur ska jag kunna ha klacks då? Så jävla korkat.


Gösta ville provtrycka isoleringen. Han sa att det är viktigt att kolla den. Så att det är bra kvalitet. Det gör man tydligen så här. Sitt lite. Skumpa. Skäll på din fru när hon sätter sig bredvid så att det lutar för mycket. Eller var det tvärtom? En av dem skällde på den andra i alla fall. Och därtill efterföljande ömsesidigt gnabb. Men isoleringen höll. Marie underhöll minsta fröken gangster.

Pär var okontaktbar en lång stund. Han har ju varit pre-yrkesskadad hela livet, men nu är det på riktigt. Han upptäckte en mystisk behållare. Knark? Sprängmedel? Vapen? Han stötte till den misstänka behållaren. Lämnade den, men jag såg att han inte riktigt kunde släppa den med blicken. Han satte Hoksi på sök. Hon fick ingen korv och gick då och la sig istället. Pär blev ilsk och gick därifrån. När vi åkte var behållaren borta. Tog han den med sig? Vad var det?

Vi gjorde ju lite nytta också. Vi hittade fönsterfodren. De är målade i två nyanser mörkare än fasaden. Så här blir det. Vi tror att det blir bra. Ny presenning möter solblekt presenning. Det är vår kulörkombination. Fint också att Markus liksom smälter in i fasaden. Den är en fin egenskap hos en man.

Klacks förrresten. Du som inte vet vad "klacks" är ska få reda på det. Min systerdotter Linn är nyfiken och påhittig. Lite lat också tror jag. Hon tyckte att det var onödigt att säga att hon ville ha sina lackskor med klack. Det tog för lång tid. Så hon hittade på "klacks". Lackskor med klack. Detta är sedemera ett självklart uttryck för oss. Så tydligt. Enkelt. "Jag vill ha klacks ikväll." Det förstår ju varenda människa hur tjusig man har tänkt sig att vara då.

Linn har också hittat på myskvällsmätt. Även det ett lysande ord.