En stund vid havet

Vi åkte ju såklart till Norris igår. Trots att vi vet att det inte händer så mycket på bygget just nu. Då tog vi tillfället i akt och kollade omgivningarna lite istället. Vi promenarade mot Gräddö på fantastiska grusvägar. Sådana vägar som är perfekta att cykla på. Hårt packade, så det går riktigt fort och skakar minimalt. Där fanns många fina hus att titta på också. Små timrade sommarstugor. Stora nybyggda hus. Det där blir en fin utflykt så småningom.

Sen tog vi med barnen ner till havet. Där blev vi kvar en lång stund. Det var så härligt.


Fridfullt är väl en överdrift att tala om. Agnes var ju med. Hon åt banan. Hon åt bananskal. Och sten. Vi (läs Markus, självklart) hade glömt att ta med skor till Agnes. Så det stackars lilla barnet fick kravla omkring i bara strumplästen. Det rörde inte Agnes ett dyft. Spelar väl ingen roll vad man har för skor om man ska äta sten.

Ella kastar sten. Det är hennes bästa gren. Kasta sten i vatten. Det finns inget bättre. Ja, lördagsgodis, kan hända. Men det börjar gå upp för Ella vilket paradis det här kan bli. Hon sa: "Mamma, när vi sover här och jag vill klättra. Då kan jag gå där eller där eller där och bara klättra. När jag vill." Precis Ella! Och hon sprang före på grusvägarna. Hon hittade blommor. Hon letade små snäckor. Hon doppade fötterna i vattnet. Och hon kastade sten.

Ja, just det. Huset. Vi har fått isolerade väggar överallt nu. Och läkten är uppsatt på övre delen av båda gavlar. Nu ska bara fönstrena in. Om en vecka har plattan torkat i tre månader. Då, snart hoppas vi, att vi kan få se fönster på kåken.

Titta vilket konstverk!

Det är så fint så jag smäller av. Så många gånger som jag kommer ligga i soffan och stirra ut genom det här fönstret.