Min värsta tid var då

Jag är på riktigt dåligt humör. Har ont i själen tror jag. Andas ångesten från förra året. Det var min värsta tid någonsin. Jag har aldrig varit så ledsen. Så besviken. Så rädd. Haft sådan dödsångest. Som jag hade då. Allt på en gång. Jag grät så mycket, så jag har inte gråtit sen dess tror jag. Och jag känner det i kroppen nu. Det skaver. Det kliar. Jag är så irriterad.

För ett år sedan idag, var jag på Danderyd och mätte mitt bäcken. Jag gjorde det mest för att fördriva tiden. Ha något att tänka på istället för att bara vänta. Exakt en vecka tidigare hade vi fått reda på att Agnes låg fel i magen. Huvudet upp och rumpan ner. Inte. Bra.

Första valet: Planera kejsarsnitt eller försöka vända på henne. Hoppet levde. Det kunde bli som jag ville. Som jag så länge hade förberett mig på. På fredagen försökte vi vända henne. Det var hemskt. Vi åkte till förlossningen i vetskapen om att ingen bebis skulle komma ut. Jag fick dropp och blev helt skakig. Doktorn lyfte och tryckte. Han fick upp henne ur bäckenet tre gånger, men hon gled undan som en tvål. Han gav upp. Besvikelsen var enorm. Enorm. Hoppet fanns inte kvar. Jag var helt knäckt. Snuvad på konfekten.

Andra valet: Bara dåliga alternativ kvar. Kejsarsnitt eller sätesbjudning. Det var inget att välja mellan. Aldrig någonsin att jag skulle föda henne i säte. Never. Ever.

Jag läste på. Det var ingen trevlig läsning.

Barnmorskor är sjuka i huvudet. Jag har aldrig sett förlossningspersonal överhuvudtaget, så upphetsade över något, som de var inför möjligheten att få delta vid en sätesbjudning. Men jag lät dem hållas och gjorde bäckenmätningen. Resultatet var på tok för bra. Alla rätt kan man säga. Och något planerat kejsarsnitt på Danderyd kunde jag glömma visade det sig. "Känner du någon på Gotland, kanske?", frågade läkaren. Nej, jag gjorde ju inte det.

Mot slutet av den här veckan bör mitt humör lätta lite. I takt med att dagarna närmar sig Agnes ettårsdag. Det var Norris som gjorde det. En promenad i gummistövlar över berg och grenar, i ris och mossa. Sen kom hon. Med rumpan först. Snabbt. Smärtfritt. Eller hur! Ut kom hon i alla fall. Lättnaden kom först. Sedan glädjen.

Min syster Maria har varit med på hur många förlossningar som helst. I tjänsten. Mamma har fött sju barn. Men ingen av dem har varit med om en riktig sätesbjudning. Det har jag. Något ska man väl vara värst på.

Hon är ett år på söndag. Lilla härligheten. Då kommer jag att känna lättnaden i kroppen. Och glädjen i hjärtat.